Jaktapporteringskurs med Helen Phillips

Till våren kan du komma hit och gå kurs för den kompetenta och erfarna klickertränaren från England, Helen Phillips! Hon föder själv upp och tränar/tävlar med Ungersk Viszla, men tränar både spaniels, retrievers och stående fågelhundar. Kurserna är 3 dagar långa och hålls här hemma på Renranchen. Det blir en grundkurs och en mer avancerad kurs, så det finns chans att utvecklas oavsett vilken nivå du och din hund tränar på i dag. Grundkursen hålls den 30/4 – 2/5, och den avancerade kursen 3/5 – 5/5.

Det finns möjlighet att bo i ett av mina små hus här på Renranchen för de som behöver, men platserna är begränsade så skynda dig att boka i dag! Välkommen till en kanonkurs!

Läs mer om kurserna här.


Hundkurs

Jag har precis avslutat en apporteringskurs som jag hållit hos Fors Wards hund och jakt, och nu planerat en ny! Nästa kurs kommer att omfatta 6 måndagkvällar, med start den 4 juni. VI kommer att hålla till i skog och mark och träna på jaktapporteringens olika delar. Markering på land och vatten, linjetag, sök och närsök. Även jaktlydnad. Mer info om kursen hittar du här. Det finns några platser kvar än!

Vi har förresten fått en ny familjemedlem på renranchen! En Border Collie som heter Messi, som ska tävla i lydnad och sök när han blir stor. Zingo lämnade oss i Januari, 11,5 år gammal. Efter en sorglig och ensam vinter ska nu en ny liten vovve få förgylla livet:)

dav


Vidareutbildning

För att ständigt utvecklas som djurtränare så går jag alltid några utbildningar varje år. I helgen var jag på en kurs i Stockholm som handlade om emotioner och lugnande signaler hos hästar. Rachel Bedingfield från England och Rachael Draaisma från Nederländerna föreläste under två mycket intressanta dagar. Arrangör var suveräna Angelica Hesselius och Carolina Fransson från OHR utbildning. Det här är ett tämligen outforskat område som jag med glädje ser blir studerat. Jag tror att kunskapen om hästens känsloliv kommer att göra enorm skillnad för oss som tar oss tid att försöka förstå vad hästen säger till oss. Jag kan knappt vänta tills jag får komma hem och umgås med mina pållar och testa mina nya kunskaper!

I går åkte jag från huvudstaden ner till Kolmården och gick en kurs hos dem också när jag lix åkt neröver. Jag fick träffa en massa djurvårdare, zoopedagoger, tränare och någon veterinär. Och några hundra djur förstås:) Det var jätteintressant att dels se hur de har byggt stall och hägn, och hur de jobbar med skötsel, utfodring och sammansättning av djurgrupper. Men framförallt hur seriöst de ser på berikning för djuren, och hur de jobbar med klickerträning. Jag fick diskutera träningsupplägg för delfiner, giraffer, gnagare, lejon, giraffer med flera, och även se lite av den träning de gör. Jättekul! Det glädjer mig verkligen att all träning sker med positiv förstärkning, och att så många djur får engagera hjärnan med uppgifter att lösa.

Att gå bra kurser är bland det roligaste som finns, och jag har redan anmält mig till 3 till under det kommande halvåret. Nördigt? Jo tack. Kul? Mycket!


En fredag kväll i Kluk

Jag tänkte berätta för er om lite av vardagen på renranchen hemma i Kluk. När man (jag) bor ensam så när som på att ha en labrador i huset och 26 andra djur utanför (oftast i alla fall) så påverkas man ju inte mycket av andra människor utan gör lite som man känner. Fredagskvällen spenderades därmed denna vecka i ladugården samt i skogen. I ladan bytte jag batteri på fyrhjulingen vilket numer var så trött att jag efter två starter var tvungen att dra igång eländet trots att jag laddat batteriet hela natten.

Sist jag bytte batteriet på den så tog det en evig tid (två timmar kanske?) då det var trångt och jävligt, mörkt ute, slätregn, kalla fingrar, ja ni vet hur det är att skruva utomhus i november. Och de här små mutterliknande pluttarna som bultarna ska möta i plus- respektive minuspulen på batteriet ville ju fan aldrig vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Jag höll på att tappa förståndet innan jag blev klar. Vis av erfarenheten hade jag nu gjort en plan. Jag hade gjort plats inne i ladan och kört in maskinen. Ställt upp bygglampan för att se fullgrett och dessutom knäckt hela problemet med mutterpluttarna. Tjoho! Kanske ett gammalt knep, men inte tänkte jag då på det sist jag höll på. Under plutten tryckte jag in en bit slang, precis stor nog för att tvinga fast mutterplutten på rätt ställe. Vilken revolution. Det fungerade! Batteriet var bytt på 10 minuter. Jag firade framgången med att ta en tur i skogen i månskenet med en häst och vovven. Livet när det är som bäst:)

sdr

 


Business Beyond Borders Östersund

Onsdag den 29 november 2017 går nätverksträffen Business Beyond Borders -3B av stapeln i Östersund. Den syftar till att skapa möjligheter att knyta kontakter och bygga affärsrelationer i Mittskandinavien. Tanken är att vi företagare, genom att samverka och investera i varandra kan öka tillväxtmöjligheterna i företagen såväl som i regionen. Jag tycker att det är en mycket god idé och tycker att det är superkul att dagar som de här anordnas.

Jag har fått äran att hålla i ett av konferensens föredrag, och jag kommer självklart att delta hela dagen! Anmäl dig du med! Hoppas vi ses:)

Business Beyond Borders – 3B


När Sven försvann

I förrgår så hörde jag från gården hur kalvarna ropade i sin hage. Jag gick dit och såg att det stod en grupp renar ute på åkern ca 100 m från hagen. Sven var väldigt upprörd och exalterad över de okända renarna och sprang fram och åter längs stängslet och ropade på dem. Jag tänkte att det nog är bäst att jag driver iväg de nyfikna gästerna så att han lugnar ner sig, men jag hann bara tänka tanken så tog Sven ett skutt över stängslet och stod plötsligt på utsidan. Några sekunder stod han stilla och funderade, lite spak, men sedan sprang han fram till renflocken och hälsade. En av renarna mötte honom med hornkronan och satte honom omedelbart på plats, och sedan sprang hela gänget iväg över åkern och ner i skogen. Sorgen var stor. Skulle jag någonsin få se min lilla kalv igen? Skulle gruppen komma tillbaka? Skulle Sven lämna dem och komma hem själv? Jag letade förgäves resten av dagen, och gick och la mig med en klump i magen. Nästa morgon var det samma sak, inte en skymt av renarna. Mitt i dagen dök de upp, nere på åkern utanför hagen. Jag gick dit och pratade med dem och  lockade på Sven. Han kom halvvägs fram men vände tvärt då flocken plötsligt sprang iväg. Jag lade ut mat på marken och backade undan. Renarna gick fram och åt, men sedan drog de iväg över åkrarna och in i skogen. Jaha. Borta. Igen. Sent på kvällen kom de tillbaka, och de sov på åkern bakom huset över natten.

I morse gick jag ut i gryningen för att se om de var kvar och ge dem lite mer mat, och då står lille Sven ensam vid hagen, medan de okända renarna står 50 meter bort. Jag går fram till gärsgårdsgrinden och ropar på Sven, och han kommer direkt springande mot mig. Han går in genom grinden och följer mig över gården mot hagens ingång och skuttar in alldeles själv. Lättnad. Glädje. Lycka. Lilla gubben kom hem! Av egen fri vilja. Det värmer ett mattehjärta något ofantligt. Välkommen hem Sven<3