Äntligen är de här! Efter många veckors röjning, stolpsättning, gjutning, byggnationer och stängseldragning blev renarnas hägn och hus färdigt. Och i fredags var det dags att åka och hämta hem de små liven. Små liv i 50 kilosklassen, märkte jag när jag tog den första renen i hornen för att leda honom bort till bilen och lyfta upp honom på flaket. Han var inte så lite motsträvig. Efter en stund var dock båda killarna fångade och lastade. Hemåt bar det, och framme på gården var det samma kamp för att leda dem från bilen till hagen. Väl inne sprang de iväg och ställde sig mellan några aspar och tittade på oss. De fick mat och vatten och sedan fick de vara i fred.

Morgonen därpå var maten uppäten och de hade druckit ur hinken, ett hälsotecken! Skönt att de har lugnat sig så pass att de äter, tänkte jag och hämtade ny mat. Jag satte mig utanför hagen på en bänk och väntade. Efter ca 5 minuter kom de fram och åt, kanske 10 meter ifrån mig. Vilken framgång! Första steget till att en dag äta ur handen. En liten rörelse gjorde dock att de snabbt sprang tillbaka till hagens andra ände. Efter en stund kom de fram för att äta igen.

–Bara ett litet kort vore ju kul, tänkte jag och smög fram kameran. Det blixtrade till och i samma sekund försvann renarna som en avlöning. Skit också. Ett steg framåt, två bakåt. Dagen därpå kom de inte fram för att äta förrän jag gått därifrån. Typiskt. Ny plan.

En annan sak jag vill att de lär sig är att gå in i huset vi byggt åt dem. Där kan de lägga sig i mjuk och torr halm under dagar med trist väder. Dessa killar har ju dock aldrig varit i närheten av något hus överhuvudtaget, så de är väldigt skeptiska. Andra dagen i hagen lade jag ett spår av skägglav från husets dörröppning till den innersta väggen. Och under natten hade de gått in och tagit för sig. De är i alla fall lite modiga, mina renarJ