Att träna renar är en process för alla inblandade. De lär sig, jag lär mig. Ibland gör jag bort mig, och för varje sådant tillfälle lär jag mig något som jag förhoppningsvis inte gör om igen. När jag gör bort mig så lär de sig samtidigt något som de förhoppningsvis senare glömmer bort… Sist jag gjorde bort mig riktigt var när jag tränade Dunder att gå i grimma och grimskaft. Ni har ju tidigare läst mina teorier om att bli ledd, att jag släpper taget om renen blir panikslagen och börjar om för att inte skrämma dem. När jag drar Dunder i grimskaftet så har han oftast svarat med att snällt följa med mig. Ibland blir han dock skärrad och springer iväg åt andra hållet. Jag tänkte sist att nu ska jag prova att hålla kvar grimskaftet och se om han stannar upp och lugnar sig. Det gjorde nämligen Rudolf när jag tränat honom ett tag. Sagt och gjort. Dunder kastade sig bakåt, och jag höll i. Dunder lugnade sig inte, och jag höll kvar grimskaftet 2 sekunder för länge. Min far sa en gång till mig att “ett förtroende är något man bygger under ett helt liv, men raserar på ett ögonblick”. Det var precis det ögonblicket som jag och Dunder upplevde. Övningen var inte längre trygg och rolig. Den var skrämmande och inte alls festlig. Jag provade att leda honom 5 ggr till, men det slutade på samma vis. Dunder kastade sig iväg i panik. Jag släppte nu givetvis grimskaftet direkt och lät honom löpa. Det var bara att ta av honom grimman och banka huvudet i väggen… Jag fick snällt gå in och fundera över mina synder och göra en ny plan. Nu tränar jag Dunder att bli hanterad (lös förstås), markera en kon med nosen, lyfta på benet, och att stå stilla medan jag tar på honom grimman. Allt på Dunders villkor. Förhoppningsvis läker denna träning skadan jag gjorde så att han blir trygg och snart vågar följa mig i grimskaft igen. Nota bene: När du tränar så gör du först en plan, finjustera planen, och FÖLJ DEN SEDAN. Om planen är att inte tvinga eller skrämma eleven, så undvik att göra det, även om det bara är en sekund.

Renen Rudolf