Tag Archives: hanteringsträning

Sune i Fjällen

Posted on by
Reply

I går började inspelningen av den tredje långfilmen med Sune och hans familj, Sune i fjällen. Inspelningen går av stapeln i Åretrakten, och på plats var såklart Rudolf himself. Ja, båda två faktiskt. Pappa Rudolf och renen Rudolf. Pappa Rudolf spelas av Morgan Alling och renen Rudolf känner ni väl redan:) Det är verkligen jättekul med ett större filmjobb! Alla på plats är professionella, vet vad de ska göra, och gör som jag säger. Inga konstigheter. Det är himla kul att få valuta för alla träningstimmar som jag lagt ner. Även om inte scenerna innehåller några svåra trick så är det mycket runtomkring som är “konstigt” för en liten ren, som han inte får bry sig om eller skrämmas av. Typ halvmeterslånga ludna mikrofoner på 4 metersskaft som svävar ovanför huvudet, kranar med enorma lampor på som står runtomkring och lyser, nödljus som brinner, och kamerafolk som springer fram och tillbaka. Han ska lugnt följa med “sin” skådespelare och uppträda som om han inte har några av dessa störningar runt omkring sig. Rudolf var väl rustad, all miljöträning, hanteringsträning och störningsträning som vi har lagt bakom oss räckte mer än väl för att han helt orädd skulle genomföra sitt uppdrag. Scenografen var glad, regiassistenten var glad och matte var glad! Morgan Alling var också glad förresten. Duktiga Rudolf:)

Rudolf och Rudolf

Frost gör nya framsteg

Posted on by
Reply

Nu är det en vecka sedan Frost kom till oss, och hans utveckling går i rasande fart. I går lärde jag honom att bli ledd. Det tog ungefär 2 minuter. Jag visade honom grimskaftet, lät honom lukta på det, och sedan fäste jag det i grimman. Han sträckte på det en gång, gick sedan framåt och blev belönad. Jag började gå och belönade honom för varje steg han tog efter mig. Vi gick ett litet varv i hagen, ett litet varv utanför, och sedan tog vi en promenad till grannarna. Jag gick först och Frost gick lugnt efter. Han är så orädd den lille krabaten. Han är så orädd att han även försökt att sparka/krafsa på mig med frambenen för att få maten serverad. 3 gånger har han ställt sig på bakbenen och vevat med frambenen för att eventuellt nå framgång. Ja ja, snart ger han väl upp det tricket, eftersom det inte ger utdelning. Rudolf och Dunder provade precis samma sak när de var nya på ranchen, att krafsa fram maten ur fickorna. Snart märker nog även Frost att det är andra beteenden som leder till belöning.

Frost på sin första promenad i Kluk.

Frost, Jul och gott slut!

Posted on by
Reply

I lördags kom vår nya familjemedlem till Kluk. Liten, nästan helt vit och söt som få är han, Frost.

Frost är lika gammal som Rudolf och Dunder, men har gått på fjället ända tills för en vecka sedan. Förmodligen har knapp födotillgång bidragit till att han är så mycket mindre än dem, både till kropp och horn. Det ena hornet är alldeles krokigt, det skadades förmodligen när han hade basthud. Han ser lite rolig ut, men är så himla gullig.

Historien bakom detta är att min renleverantör hämtade några strörenar som hamnat på avvägar och hade dem i en hage en vecka innan de kunde återförenas med den stora flocken. Under denna vecka så märkte en liten ren ut sig genom att vara väldigt orädd och nyfiken på sin ägare. Han kom fram för att få mat och följde honom runt i hagen. Jag fick ett samtal på fredagen med erbjudande om en ny ren som han trodde skulle passa hos mig, och tre bilder på lördag morgon. På lördag kväll så var renen på plats hos oss i Kluk. Jag har drömt om en vit ren sedan mina första renplaner tog form för flera år sedan, och namnet Frost bestämde jag redan då. Nu är han här!

Frost är verkligen speciell. En dag med honom är som en vecka med Rudolf, och två veckor med Dunder. Han anlände i lördags. På söndagen åt han ur handen, på måndagen fick jag klappa honom, och på tisdagen började han markera en targetstick med nosen, och gick raka vägen fram till en okänd person och lät sig matas och  klappas. Det ska bli mig ett rent nöje att träna denna lilla kille.

Jag, Rudolf och Zingo åkte till Wången på måndagskvällen. Jag har bokat ridhuset där en timme i veckan under två månader för att kunna fortsätta träna trots kyla, mörker och ishalka. Rudolf gick som vanligt in på ett för honom nytt ställe utan pardon och drog av alla sina färdigheter utan vidare funderingar. Vi tränade mycket på plattform (att stå stilla på en lite upphöjd plattform fast jag går därifrån) och de färdigheter som krävs för att dra en släde eller vagn. Det var jättekul att kunna släppa honom lös på så fint underlag, ser redan fram emot nästa måndag!

I övrigt har julen varit jätterolig. På julafton besökte vi fyra familjer för att sprida julstämning och dela ut julklappar, och det är verkligen värt besväret när barnen gapande försäkrar att de varit snälla och sedan tokskrattar när Rudolf knycker min tomteluva, igen och igen och igen…

Vi har haft många tomtejobb under December, vilket är jätteroligt. Vi har även varit med vid två filminspelningar, och det vill vi göra mer av!  Det har gått över förväntan med tanke på att det är vår första jul, och det ska bli spännande att se vad vi lyckas åstadkomma under 2014. Vi är laddade till tänderna, hoppas att du också är det! Gott nytt år!

Mera spansk skritt

Posted on by
Reply

I dag tränade vi spansk skritt, pass nummer två. Jag fortsatte där jag slutade förra passet, med att hålla blompinnen framför hans ben så att han råkade sparka till den när han tog ett steg framåt. Efter typ 15 sådana repetitioner med klick och belöning så hände det första gången – Rudolf sträckte sitt vänstra framben högt upp i luften! Klick och jackpot! 4 klick senare så tog han bara jättesteg med sitt vänstra ben (det jag hållit pinnen framför) men vanliga steg med sitt högra ben. Det såg ganska festligt ut. I morgon ska jag lära honom att lyfta det högra frambenet också… Dunder hanteringstränade jag och nedan kan ni se lite bilder från förra veckans pass. Handdukar är inte så läskiga längre.

Fångad av en stormvind…

Vad det kostar att göra bort sig

Posted on by
Reply

Att träna renar är en process för alla inblandade. De lär sig, jag lär mig. Ibland gör jag bort mig, och för varje sådant tillfälle lär jag mig något som jag förhoppningsvis inte gör om igen. När jag gör bort mig så lär de sig samtidigt något som de förhoppningsvis senare glömmer bort… Sist jag gjorde bort mig riktigt var när jag tränade Dunder att gå i grimma och grimskaft. Ni har ju tidigare läst mina teorier om att bli ledd, att jag släpper taget om renen blir panikslagen och börjar om för att inte skrämma dem. När jag drar Dunder i grimskaftet så har han oftast svarat med att snällt följa med mig. Ibland blir han dock skärrad och springer iväg åt andra hållet. Jag tänkte sist att nu ska jag prova att hålla kvar grimskaftet och se om han stannar upp och lugnar sig. Det gjorde nämligen Rudolf när jag tränat honom ett tag. Sagt och gjort. Dunder kastade sig bakåt, och jag höll i. Dunder lugnade sig inte, och jag höll kvar grimskaftet 2 sekunder för länge. Min far sa en gång till mig att “ett förtroende är något man bygger under ett helt liv, men raserar på ett ögonblick”. Det var precis det ögonblicket som jag och Dunder upplevde. Övningen var inte längre trygg och rolig. Den var skrämmande och inte alls festlig. Jag provade att leda honom 5 ggr till, men det slutade på samma vis. Dunder kastade sig iväg i panik. Jag släppte nu givetvis grimskaftet direkt och lät honom löpa. Det var bara att ta av honom grimman och banka huvudet i väggen… Jag fick snällt gå in och fundera över mina synder och göra en ny plan. Nu tränar jag Dunder att bli hanterad (lös förstås), markera en kon med nosen, lyfta på benet, och att stå stilla medan jag tar på honom grimman. Allt på Dunders villkor. Förhoppningsvis läker denna träning skadan jag gjorde så att han blir trygg och snart vågar följa mig i grimskaft igen. Nota bene: När du tränar så gör du först en plan, finjustera planen, och FÖLJ DEN SEDAN. Om planen är att inte tvinga eller skrämma eleven, så undvik att göra det, även om det bara är en sekund.

Renen Rudolf

Ett bra avslut på 2012 – Dunder avancerar

Posted on by
Reply

I dag delade jag hagen i två med mitt nyinköpta sommarstängsel, och tränade för första gången renarna var för sig. Fantastiskt! Att jag inte tänkt på det tidigare? Ja ja, bättre sent än aldrig. Ingen ren försökte ta sig igenom eller över det, inte än i alla fall…

Jag har tränat mycket hantering de sista dagarna. Kriteriet har varit att jag ska få röra renarna överallt, och att de ska stå stilla när jag gör det. Rudolf står stilla när jag kramar honom runt magen, rör honom över hela kroppen och rör alla hans ben. Dunder är inte långt efter. I dag tyckte jag att det var dags att börja lyfta Rudolfs ben. Jag började med vänster framben. Strök honom längs benet ner mot klöven, och lyfte upp benet en sekund, sade SOPP och belönade. Gick bra! Gjorde övningen kanske 30 ggr och sedan lika många med höger framben. Ett litet problem var att han gärna backade något steg när jag höll upp klöven, som ni förstår så blir det svårt hålla balansen i det läget… Jag fick fila på min timing och se till att säga SOPP när han stod stilla och släppa benet och göra om när han backade. När jag var klar kunde jag hålla benet uppe i 2 sekunder utan att han rörde sig. Ett bra pass! När jag varit hos Rudolf en stund så klev jag över stängslet in till Dunders avdelning och ropade på honom. I rask trav kom han farande med huvudet högt, ivrig att få träna. Gullrenen där.

Dunder fick för första gången i sitt liv en grimma på sitt huvud. Det var i princip problemfritt att ta på grimman, all tidigare träning har verkligen gett resultat. Hanteringsträningen, att nudda röda vanten med nosen, gå fram när jag smackar och ha grimskaft runt halsen gjorde att jag direkt kunde ta tag i grimman, smacka och gå iväg med Dunder vid min sida. Helt fantastiskt! Det är det som är så himla kul med klickerträning. Man lär in ett antal färdigheter och kan sedan sätta ihop dem i ett oändligt antal varianter, och fort går det! Min syster tyckte att det var dags att fokusera på Dunders träning så att han kommer ikapp Rudolf och inte behöver vara Kallebakom resten av sitt liv. Jag behövde inte mer än tänka tanken så tog han flera stora kliv framåt. Som man tänker, så blir det.

Dunder

Rudolf

Att klicka in en vild ren

Posted on by
Reply

Oj vad mycket som har hänt på 10 dagar! Det är verkligen superkul att se utvecklingen hos de två. Jag har suttit många långa stunder i hagen och kastat renlav till dem, först långt ifrån mig, sedan närmre och närmre. Dag 7 så kom Rudolf fram och åt ur min hand. Dunder är lite mer försiktig, han väntade till dag 10. Så fort Rudolf började äta ur handen så lade jag till hans klick-ord, SOPP. Jag ”klickade in” honom under två dagar, och presenterade sedan en nostarget för honom, en röd vante. Jag satte vanten på den ena handen och serverade godis med den andra. Efter 4 träningspass så söker han nu villigt efter vanten, för att kunna sätta sin nos emot den. Han följer även med några steg om jag backar. Så långt allting väl.

En annan sak jag jobbat på är att jag ska få röra honom, Rudolf. När han har ätit godis i min ena hand så har jag passat på att klappa honom med den andra. Och det har blivit så att han har fått pilla och buffa på godishanden till förmån för att han då varit så upptagen att jag har fått klappa honom på halsen. Jag tänkte inte mycket på det förrän han i dag körde ner huvudet i godisväskan för att råna mig på renlav. Jag föste undan honom och tänkte att nu får det vara slut på sådana dumheter, han ska sköta sig och bli serverad efter att han hört sitt klickord. Och jag ska sluta ha godis i handen. Hur många gånger har jag inte sagt till kursdeltagare och träningskamrater,- ”du har godis i handen”, ”din hund vet att du har godis i handen”, ”det är därför det inte fungerar”. Nu har jag gjort det själv, för att det var en snabb lösning. –Det är skillnad med ett vilt djur, ursäktade jag mig själv. Gissa vad Rudolf gjorde idag när jag inte hade godis i handen utan i en ficka? Han tog saken i egna händer när godiset dröjde, och ställde sig på bakbenen för att försöka skrapa fram lite lav ur min jacka med sina framben. Två gånger i rad. Han fick snällt kliva ner utan att få smaka. Det är ingen skillnad med vilda djur. Ingen alls. Inlärningslagarna är desamma oavsett ursprung och art. Man får det man förstärker. Punkt slut. Nästa lektion tror jag får bli omvänd lockning…