Inkörning

Posted on 14 January, 2014 by Ullis

Ny vecka, nya möjligheter! Mycket fokus ligger nu på att köra in Rudolf. Igår när vi tränade i ridhuset på Wången så tränade jag honom att stå stilla, först frivilligt på plattform, sen frivilligt längs med väggen, och sedan på kommando längs väggen. Jag vill att han står stilla när jag selar honom, spänner för skaklarna, går bak till pulkan, kliver i osv, för det är enklast och säkrast för oss båda. Min ambition är att han ska göra det utan att vara fastbunden i något. Därför tränar jag med honom lös. Oftast står han kvar när jag går och ställer mig bakom honom, fipplar med tyglarna, klappar honom osv, men ibland får han för sig att gå iväg, kommer på sig själv efter några steg, vänder och kommer tillbaka. Vid ett tillfälle gick han iväg genom ridhuset utan att se sig om. Han gick raka vägen fram till en röd kon och duttade på den… Det är charmen med klickertränade djur det, ha ha!

Klickerträning på Wången

För övrigt är det kallt i Kluk, runt -15 sedan en vecka tillbaka ungefär. Frosts miljöträning fortsätter med promenader, äta i renhuset, titta i transporten, bekanta sig med Zingo, och annat som hör vardagen till. Han är framåt och orädd, jag längtar tills han kan följa med till ridhuset!

Frukost i renhagen

Frost gör nya framsteg

Posted on 5 January, 2014 by Ullis

Nu är det en vecka sedan Frost kom till oss, och hans utveckling går i rasande fart. I går lärde jag honom att bli ledd. Det tog ungefär 2 minuter. Jag visade honom grimskaftet, lät honom lukta på det, och sedan fäste jag det i grimman. Han sträckte på det en gång, gick sedan framåt och blev belönad. Jag började gå och belönade honom för varje steg han tog efter mig. Vi gick ett litet varv i hagen, ett litet varv utanför, och sedan tog vi en promenad till grannarna. Jag gick först och Frost gick lugnt efter. Han är så orädd den lille krabaten. Han är så orädd att han även försökt att sparka/krafsa på mig med frambenen för att få maten serverad. 3 gånger har han ställt sig på bakbenen och vevat med frambenen för att eventuellt nå framgång. Ja ja, snart ger han väl upp det tricket, eftersom det inte ger utdelning. Rudolf och Dunder provade precis samma sak när de var nya på ranchen, att krafsa fram maten ur fickorna. Snart märker nog även Frost att det är andra beteenden som leder till belöning.

: Frost på sin första promenad i Kluk.

Vad det kostar att göra bort sig

Posted on 28 January, 2013 by Ullis

Att träna renar är en process för alla inblandade. De lär sig, jag lär mig. Ibland gör jag bort mig, och för varje sådant tillfälle lär jag mig något som jag förhoppningsvis inte gör om igen. När jag gör bort mig så lär de sig samtidigt något som de förhoppningsvis senare glömmer bort… Sist jag gjorde bort mig riktigt var när jag tränade Dunder att gå i grimma och grimskaft. Ni har ju tidigare läst mina teorier om att bli ledd, att jag släpper taget om renen blir panikslagen och börjar om för att inte skrämma dem. När jag drar Dunder i grimskaftet så har han oftast svarat med att snällt följa med mig. Ibland blir han dock skärrad och springer iväg åt andra hållet. Jag tänkte sist att nu ska jag prova att hålla kvar grimskaftet och se om han stannar upp och lugnar sig. Det gjorde nämligen Rudolf när jag tränat honom ett tag. Sagt och gjort. Dunder kastade sig bakåt, och jag höll i. Dunder lugnade sig inte, och jag höll kvar grimskaftet 2 sekunder för länge. Min far sa en gång till mig att “ett förtroende är något man bygger under ett helt liv, men raserar på ett ögonblick”. Det var precis det ögonblicket som jag och Dunder upplevde. Övningen var inte längre trygg och rolig. Den var skrämmande och inte alls festlig. Jag provade att leda honom 5 ggr till, men det slutade på samma vis. Dunder kastade sig iväg i panik. Jag släppte nu givetvis grimskaftet direkt och lät honom löpa. Det var bara att ta av honom grimman och banka huvudet i väggen… Jag fick snällt gå in och fundera över mina synder och göra en ny plan. Nu tränar jag Dunder att bli hanterad (lös förstås), markera en kon med nosen, lyfta på benet, och att stå stilla medan jag tar på honom grimman. Allt på Dunders villkor. Förhoppningsvis läker denna träning skadan jag gjorde så att han blir trygg och snart vågar följa mig i grimskaft igen. Nota bene: När du tränar så gör du först en plan, finjustera planen, och FÖLJ DEN SEDAN. Om planen är att inte tvinga eller skrämma eleven, så undvik att göra det, även om det bara är en sekund.

Renen Rudolf

Rudolf hämtar posten – miljöträning inför tomtejobbet

Posted on 3 January, 2013 by Ullis

Dagens träningspass handlade om att bli ledd, igen. Dunder ledde jag i grimskaft för första gången. Intressant är att han inte en enda gång gjorde ett tvärkast bakåt (som Rudolf gjorde sina första två veckor i grimskaft) utan snällt följde med under hela passet. Dunder har ju varit den mest försiktiga och avståndstagande av de två, och jag har därför väntat länge med att leda honom. All träning med att tåla störningar, bli klappad överallt osv verkar dock ha gjort honom så trygg och stabil att det här med att bli ledd inte alls blev skrämmande för honom när han väl utsattes för det. Grundträning är the shit. Glöm inte det.

Rudolf fick komma ut ur hagen igen. Han följde med mig och Zingo för att hämta posten. Hur cool som helst är han, Rudolf. Martin skulle åka in till Östersund så vi stod kvar nere på gårdsplanen när han körde iväg. Inte en min gjorde renkalven när 745an skramlade förbi.

Några julkort till mig?

Zingo och Rudolf är vänner igen.

Linn från Stockholm rastar Rudolf.

Plötsligt händer det

Posted on 1 January, 2013 by Ullis

I dag tränade jag hantering på förmiddagen, och tog på grimmor på eftermiddagspasset. Dunder fortsatte jag att leda runt i hagen, inga problem. Rudolf gick jag ett varv i hagen med, men det kan han ju utan och innan så jag bestämde mig för att göra ett nytt försök… Stegade bort till hagens ingång, öppnade dörren och gick ut. Rudolf kom efter. Först med frambenen, sen ett bakben, och plötsligt var han ute! Jag stängde dörren bakom honom och knatade iväg. Rudolf gick efter mig, lugn som en filbunke. Vi gick förbi småhusen, kanske 20 m. Stannade en stund för fotografering med Martins familj som var på besök, och gick sedan tillbaka till hagen. Vilken fantastisk liten renkalv han är. Ingen panik, inget stök. 2013 blir ett bra år. Det känner jag på mig.

Ett bra avslut på 2012 – Dunder avancerar

Posted on 31 December, 2012 by Ullis

I dag delade jag hagen i två med mitt nyinköpta sommarstängsel, och tränade för första gången renarna var för sig. Fantastiskt! Att jag inte tänkt på det tidigare? Ja ja, bättre sent än aldrig. Ingen ren försökte ta sig igenom eller över det, inte än i alla fall…

Jag har tränat mycket hantering de sista dagarna. Kriteriet har varit att jag ska få röra renarna överallt, och att de ska stå stilla när jag gör det. Rudolf står stilla när jag kramar honom runt magen, rör honom över hela kroppen och rör alla hans ben. Dunder är inte långt efter. I dag tyckte jag att det var dags att börja lyfta Rudolfs ben. Jag började med vänster framben. Strök honom längs benet ner mot klöven, och lyfte upp benet en sekund, sade SOPP och belönade. Gick bra! Gjorde övningen kanske 30 ggr och sedan lika många med höger framben. Ett litet problem var att han gärna backade något steg när jag höll upp klöven, som ni förstår så blir det svårt hålla balansen i det läget… Jag fick fila på min timing och se till att säga SOPP när han stod stilla och släppa benet och göra om när han backade. När jag var klar kunde jag hålla benet uppe i 2 sekunder utan att han rörde sig. Ett bra pass! När jag varit hos Rudolf en stund så klev jag över stängslet in till Dunders avdelning och ropade på honom. I rask trav kom han farande med huvudet högt, ivrig att få träna. Gullrenen där.

Dunder fick för första gången i sitt liv en grimma på sitt huvud. Det var i princip problemfritt att ta på grimman, all tidigare träning har verkligen gett resultat. Hanteringsträningen, att nudda röda vanten med nosen, gå fram när jag smackar och ha grimskaft runt halsen gjorde att jag direkt kunde ta tag i grimman, smacka och gå iväg med Dunder vid min sida. Helt fantastiskt! Det är det som är så himla kul med klickerträning. Man lär in ett antal färdigheter och kan sedan sätta ihop dem i ett oändligt antal varianter, och fort går det! Min syster tyckte att det var dags att fokusera på Dunders träning så att han kommer ikapp Rudolf och inte behöver vara Kallebakom resten av sitt liv. Jag behövde inte mer än tänka tanken så tog han flera stora kliv framåt. Som man tänker, så blir det.

Dunder

Rudolf

Rudolf kommer (inte) ut

Posted on 29 December, 2012 by Ullis

I julhelgen provade vi att ta ut Rudolf ur hagen. Han har i princip slutat med att kasta sig bakåt och stannar i regel snällt kvar när grimskaftet sträcks. I hagen följer han mig som en hund och stannar när jag stannar. Det verkade vara dags, och hela min familj var hemma hos oss så jag hade oömt med assistenter under prövningen. Vi skred till verket.

Syrran gav Dunder en tuss ensilage så att han inte skulle störa vid dörren eller försöka smita ut. Sedan fick hon hålla dörren och vara beredd att stänga om det skulle behövas. Mamma fotograferade och min systers karl filmade. Vad kunde gå fel?

Dörren öppnades, jag gick mot öppningen och belönade Rudolf för att han följde med. Jag gick över tröskeln och höll grimskaftet i ett stadigt grepp. Rudolf sträckte ut huvudet genom öppningen, klev över tröskeln med ett framben, och ryggade sedan in i hagen igen. What?? Han ville inte gå ut? Det här hade jag inte förutspått. Vi gick fram emot öppningen igen, och jag belönade ofta för att han bara sträckte sig en bit. Som bäst klev han över tröskeln med bägge frambenen, men längre från hans trygga hage tänkte han inte gå. Jaha, där ser man. Vilket antiklimax. Eftersom jag inte vill tvinga dem till något så belönade jag honom för att stå där och backade sedan in honom i hagen igen och släppte lös honom. Nu fick jag något nytt att fundera på – igen. Det är det som är så himla roligt med att träna renar! Min nya plan är att lära honom att nudda en kon med mulen, (en ny nostarget) och sedan använda den för att få honom att vilja gå ut ur hagen. Om han går mot ett tydligt mål som han blivit belönad för att röra så tror jag att han blir mer motiverad att beträda ny mark. Den som lever får se. För att kunna träna renarna en och en, ostört, så har jag köpt en rulle sommarstängsel för får, som jag ska använda för att dela hagen i två delar när jag tränar. Förhoppningsvis står den ren som för tilfället inte tränas snällt kvar på sin sida och väntar på sin tur. I värsta fall försöker den ta sig över eller igenom stängslet för att få vara med… Fortsättning följer…

Ullis & Rudolf

Klickerträning & Event

Tag Archives: Leda i grimma