Miljöträning igen – gå i trappor

Mer hanteringsträning i dag. Båda kalvarna fick träna på att lyfta frambenen, inför klövverkning längre fram. Dunder fick gå i grimma och grimskaft i hagen, och Rudolf fick komma ur hagen för mer miljöträning. I dag gav vi oss på farstutrappen och verandan utanför vårt hus. Han gick snällt upp för trappen, stannade och åt gamla blad från rosenbusken och knatade sedan upp på verandan. När jag öppnade dörren och frågade om han ville komma in så tackade han dock vänligt men bestämt nej. Det måste vara det här doftljuset från Rusta som han inte gillar…

Rudolf hämtar posten – miljöträning inför tomtejobbet

Dagens träningspass handlade om att bli ledd, igen. Dunder ledde jag i grimskaft för första gången. Intressant är att han inte en enda gång gjorde ett tvärkast bakåt (som Rudolf gjorde sina första två veckor i grimskaft) utan snällt följde med under hela passet. Dunder har ju varit den mest försiktiga och avståndstagande av de två, och jag har därför väntat länge med att leda honom. All träning med att tåla störningar, bli klappad överallt osv verkar dock ha gjort honom så trygg och stabil att det här med att bli ledd inte alls blev skrämmande för honom när han väl utsattes för det. Grundträning är the shit. Glöm inte det.

Rudolf fick komma ut ur hagen igen. Han följde med mig och Zingo för att hämta posten. Hur cool som helst är han, Rudolf. Martin skulle åka in till Östersund så vi stod kvar nere på gårdsplanen när han körde iväg. Inte en min gjorde renkalven när 745an skramlade förbi.

Några julkort till mig?

Zingo och Rudolf är vänner igen.

Linn från Stockholm rastar Rudolf.

Plötsligt händer det

I dag tränade jag hantering på förmiddagen, och tog på grimmor på eftermiddagspasset. Dunder fortsatte jag att leda runt i hagen, inga problem. Rudolf gick jag ett varv i hagen med, men det kan han ju utan och innan så jag bestämde mig för att göra ett nytt försök… Stegade bort till hagens ingång, öppnade dörren och gick ut. Rudolf kom efter. Först med frambenen, sen ett bakben, och plötsligt var han ute! Jag stängde dörren bakom honom och knatade iväg. Rudolf gick efter mig, lugn som en filbunke. Vi gick förbi småhusen, kanske 20 m. Stannade en stund för fotografering med Martins familj som var på besök, och gick sedan tillbaka till hagen. Vilken fantastisk liten renkalv han är. Ingen panik, inget stök. 2013 blir ett bra år. Det känner jag på mig.

Rudolf kommer (inte) ut

I julhelgen provade vi att ta ut Rudolf ur hagen. Han har i princip slutat med att kasta sig bakåt och stannar i regel snällt kvar när grimskaftet sträcks. I hagen följer han mig som en hund och stannar när jag stannar. Det verkade vara dags, och hela min familj var hemma hos oss så jag hade oömt med assistenter under prövningen. Vi skred till verket.

Syrran gav Dunder en tuss ensilage så att han inte skulle störa vid dörren eller försöka smita ut. Sedan fick hon hålla dörren och vara beredd att stänga om det skulle behövas. Mamma fotograferade och min systers karl filmade. Vad kunde gå fel?

Dörren öppnades, jag gick mot öppningen och belönade Rudolf för att han följde med. Jag gick över tröskeln och höll grimskaftet i ett stadigt grepp. Rudolf sträckte ut huvudet genom öppningen, klev över tröskeln med ett framben, och ryggade sedan in i hagen igen. What?? Han ville inte gå ut? Det här hade jag inte förutspått. Vi gick fram emot öppningen igen, och jag belönade ofta för att han bara sträckte sig en bit. Som bäst klev han över tröskeln med bägge frambenen, men längre från hans trygga hage tänkte han inte gå. Jaha, där ser man. Vilket antiklimax. Eftersom jag inte vill tvinga dem till något så belönade jag honom för att stå där och backade sedan in honom i hagen igen och släppte lös honom. Nu fick jag något nytt att fundera på – igen. Det är det som är så himla roligt med att träna renar! Min nya plan är att lära honom att nudda en kon med mulen, (en ny nostarget) och sedan använda den för att få honom att vilja gå ut ur hagen. Om han går mot ett tydligt mål som han blivit belönad för att röra så tror jag att han blir mer motiverad att beträda ny mark. Den som lever får se. För att kunna träna renarna en och en, ostört, så har jag köpt en rulle sommarstängsel för får, som jag ska använda för att dela hagen i två delar när jag tränar. Förhoppningsvis står den ren som för tilfället inte tränas snällt kvar på sin sida och väntar på sin tur. I värsta fall försöker den ta sig över eller igenom stängslet för att få vara med… Fortsättning följer…

Rudolf slår till igen – hunden är renren men renen är inte hundren…

I dag fick Zingo följa med in i renhagen. Hundarna och renarna har umgåtts på var sin sida av viltstängslet i 6 veckor och de luktar snällt på varandra nästan varje dag. Eftersom Zingo är en hund som är vänlig mot alla djur han möter så släppte jag in honom i hagen utan krusiduller. Zingo gick lugnt omkring och luktade renarna i baken och hälsade lite lagom på dem. Renarna luktade på honom också men var snart mer intresserade av maten i min ficka. Jag tränade hantering (att de lugnt står stilla när jag rör dem) och Zingo minglade samtidigt omkring i hagen. När jag tränat upp allt godis så tänkte jag bara ta några kort på Zingo och kalvarna tillsammans. Upp med telefonen, starta kameran, renarna stod framför mig och Zingo stod några meter bakom dem. Jag ropade på Zingo för att han skulle komma lite närmre och lydiga Zingo satte fart mot mig i galopp… Han passerade renarna, och på en bråkdel av en sekund så stod Rudolf på bakbenen och klippte till Zingo med frambenen. Jag skrek något åt Rudolf och Zingo ställde sig bakom mig och tittade sig oroligt omkring. Snälla Zingo blev brydd eftersom han tyckte att de var kompisar, Rudolf blev väl rädd eftersom han bara känner till vargar och inga snälla labradorer. Nota Bene, det är ok med hundar i hagen, så länge de inte gör några hastiga rörelser… Man lär sig något nytt varje dag. Planen blir att träna mer hastiga rörelser med människor innan någon hund får komma in i hagen igen. Jag trodde att de skulle springa undan om de blev rädda, som de gör om jag rör mig hastigt, men tydligen är de vassare än så, i alla fall mot djur som är mindre än de själva. Zingo verkar dock vara okej, och jag har fått något nytt att fundera på. Det roliga i kråksången är att jag lyckades föreviga attacken.