I förrgår så hörde jag från gården hur kalvarna ropade i sin hage. Jag gick dit och såg att det stod en grupp renar ute på åkern ca 100 m från hagen. Sven var väldigt upprörd och exalterad över de okända renarna och sprang fram och åter längs stängslet och ropade på dem. Jag tänkte att det nog är bäst att jag driver iväg de nyfikna gästerna så att han lugnar ner sig, men jag hann bara tänka tanken så tog Sven ett skutt över stängslet och stod plötsligt på utsidan. Några sekunder stod han stilla och funderade, lite spak, men sedan sprang han fram till renflocken och hälsade. En av renarna mötte honom med hornkronan och satte honom omedelbart på plats, och sedan sprang hela gänget iväg över åkern och ner i skogen. Sorgen var stor. Skulle jag någonsin få se min lilla kalv igen? Skulle gruppen komma tillbaka? Skulle Sven lämna dem och komma hem själv? Jag letade förgäves resten av dagen, och gick och la mig med en klump i magen. Nästa morgon var det samma sak, inte en skymt av renarna. Mitt i dagen dök de upp, nere på åkern utanför hagen. Jag gick dit och pratade med dem och  lockade på Sven. Han kom halvvägs fram men vände tvärt då flocken plötsligt sprang iväg. Jag lade ut mat på marken och backade undan. Renarna gick fram och åt, men sedan drog de iväg över åkrarna och in i skogen. Jaha. Borta. Igen. Sent på kvällen kom de tillbaka, och de sov på åkern bakom huset över natten.

I morse gick jag ut i gryningen för att se om de var kvar och ge dem lite mer mat, och då står lille Sven ensam vid hagen, medan de okända renarna står 50 meter bort. Jag går fram till gärsgårdsgrinden och ropar på Sven, och han kommer direkt springande mot mig. Han går in genom grinden och följer mig över gården mot hagens ingång och skuttar in alldeles själv. Lättnad. Glädje. Lycka. Lilla gubben kom hem! Av egen fri vilja. Det värmer ett mattehjärta något ofantligt. Välkommen hem Sven<3